Förändring och Hobbitar

Ja, den här eviga förändringen. Everything changes, all the time!! Ett koncept som jag försöker leva med just nu så här i tider av att sluta på jobbet – 2 arbetsdagar kvar på företaget där jag jobbat i 6,5 år – flytt till en ny stad, tillbaka till skolbänken och allt som kommer med det.

Jag har mediterat mycket på senaste tiden, just med intentionen att gå igenom den här röriga och ibland upprörande tiden med lite grace, våga vara medveten om det som händer och ta beslut med förtanke (som en eftertanke, fast före) istället för att bara handla i panik.

Jag har ofta beskrivit mig ofta som en hobbit – en sån där som helst går omkring hemma i mysiga kläder, äter extra frukostar och inte gärna ger sig ut på några större äventyr. Allra starkast var min hobbitsida för ungefär 1,5 år sedan, precis innan jag kastade mig ut ur vanornas trygga mönster och åkte till Peterborough och blev Forrest Yoga instruktör. Hade jag inte åkt så hade jag aldrig stått där jag gör idag. Hade jag aldrig åkt så hade jag heller inte haft verktygen för att faktiskt i alla fall försöka stå trygg genom allt blåsväder. Grejen är att jag inte ens egentligen väntar på att stormarna ska lägga sig så att det kan bli ”som vanligt” igen. Jag väntar på att vänja mig vid blåsten och lära mig att flyga istället för att låta hobbiten ta över helt igen.

Jag sa till en god vän häromdagen – just nu bekämpar jag min hobbitsida varje dag. Det kommer i och för sig inte hindra mig från att baka kakor det första jag gör i nya lägenheten!

Kram,
Annica

Annonser

En av mina husgurus

dsc_0404.jpg

Raymond Ahlgrens sommarprat från 2008  är en timme jag har lyssnat om och om igen. Så mycket igenkänning, tänkvärda koncept och skratt åt beteenden! Jag hörde detta sommarprat första gången på min Hälsoterapeut-utbildning, och har sedan dess lyssnat om, testat, funderat och om och om igen återkommit till några av hans idéer. Jag rekommenderar varmt att avsätta en timme till detta! Kanske ta en långpromenad med ljudet i öronen? 🙂

Kram,
Annica

Om 2017 – och nyårsritualer

Välkommen till det nya året! För mig som jobbar i gymbranschen börjar nu årets intensivaste period. Precis som all media säger så är det många som tänker sig en nystart nu när ännu ett år ligger framför dem. Tråkigt nog brukar de som ivrigt sätter igång så här i Januari sällan hänga i särskilt länge.

Träning för mig handlar om livet. Det är en självklar del av min vardag, inte som ett ”tvång” eller ”nödvändigt ont”. Självklart är inte alla pass roliga eller sköna, och självklart har jag också perioder av inaktivitet, men det är när jag tränar regelbundet som jag känner mig mest som mig själv. All träning är bra träning i dagens stillasittande samhälle. Så även ni som satsar hårt i tre veckor i Januari och sedan sporadiskt får till ett pass här och där resten av året – ni är grymma som försöker. Och kom ihåg att all rörelse gör nytta, så kanske är inte svaret tokpass på gymmet eller kräk-löpturer, utan att välja trappan istället för hissen, eller dansa loss hemma när ingen ser.

Detta nyår så har jag som vanligt haft mycket tankar kring hur jag vill fortsätta jobba och utvecklas. En sak som har landat hårt hos mig är mitt stressbeteende. Jag tenderar att om och om igen köra på tills jag känner mig tömd på energi och sedan kämpa för att ta mig upp ifrån en mörk tunnel av obefintlig energi. Jag har en högljudd kritiker på axeln som alltid talar om för mig hur mycket jag borde hinna med, allt jag missar och hur dålig jag är när jag inte får allt gjort. Jag skrev vid ett tillfälle att 2016 års bottennapp har varit hur mycket tid och energi jag lagt på att tänka negativt och kritiskt om mig själv, mitt beteende och min kropp.
wp-image-48725424jpg.jpg
Så denna första härliga vintervecka av 2017 så har jag testat att låta mig själv samla energi. Har jag varit trött så har jag valt att sova middag. Jag har varit lite bakgrundssjuk och inte sugen på träning, så jag har vilat. Och – viktigast av allt – så har jag jobbat med att inte kritisera mig själv för det.Min fina man säger kloka saker, bland annat detta: Nyår blir lätt en så stor grej. Varför måste det vara slutet och början? Varför kan det inte bara vara en fortsättning, och att vi fortsätter göra vårt bästa?

2017 – jag vill vara snäll mot mig själv i år.
Kram,
Annica

Perfectly imperfect

Något som jag har tänkt mycket på de senaste dagarna är min inre perfektionist. Jag får långväga gäster i helgen, och har under 2 veckors tid haft dåligt samvete för att jag inte städat tillräckligt inför deras ankomst. Det är ofta mitt behov av perfekt som kan få mig att välja bort till exempel träning eller extra sömn mot att göra färdigt alla sysslor till punkt och pricka (och perfektion). Det intressanta när denna sida snurrar igång är att inte bara nivån av städning blir ifrågasatt, utan den inre kritiken pågår i alla lägen – jag menar, vad är ens syftet med att springa/meditera/äta/mysa med sambon om det inte är perfekt?

I söndags var jag väldigt nära att skriva några listor, en vana som jag har försökt lägga åt sidan efter sommarens insikter. Listor är jättebra för att hålla reda på saker som ska göras, men för mig handlar listor om konstant dåligt samvete. Det handlar om att alltid tacka nej till den där fikan, extra massagetiden eller yogapasset, för jag har alltid en lista med ogjorda saker hemma. I mina intensivare listskrivarperioder så hamnar till och med duschar, måltider och hundpromenader på listan. För alltså – om jag inte skriver ner att jag ska äta lunch kanske jag glömmer? (för mig är detta definitivt inte ett potentiellt problem).
Kruxet med att vara perfekt och beta av hela listan varje dag är ju att perfekt inte existerar. Tiden är aldrig helt korrekt på sekunden tillräcklig för allt jag vill hinna göra. Och jag missar livet när jag alltid går omkring med dåligt samvete över allt jag inte har gjort än. Jag missar att se höstlöven och soluppgångarna, eller känna pälsen mot handen när jag klappar hunden, eller känna doften av den ultragoda matlådan. Inte ok!

Hela veckan så har mina intentioner för dagen handlat, i lite olika former, om att vara snäll mot mig själv. Att lägga märke till magin runt omkring mig. Att ta tillvara på det roliga, sköna och bra i varje upplevelse och låta det bli en del av mig. Och varje dag så avslutar jag med att pränta ned för att pränta in sanningen att:

I am enough. Even on my worst day, I am worthy of love and belonging. –Fantastiska Brené Brown (så värd en googling)

Glöm inte det. ❤
Annica

Meditera mera

Jag trodde aldrig att jag skulle skriva det här. Jag mediterar. Varje dag. Say whaat?

Efter tips från en fellow Forrest yoga nybliven instruktör så kom jag till skott med att faktiskt  ta hjälp med att lära mig den här underliga konsten. Tro mig – sitta ner, andas och tömma huvudet – jag har mer än en fördom och sanning om mig själv (jag kan inte sitta stilla och komma till ro, jag är helt enkelt inte sån) som högljutt protesterar, fortfarande! Men en lärdom jag har tagit till mig om mig själv under sommaren är att ibland så får jag helt enkelt sluta planera så jäkla perfekt in i minsta detalj, och helt enkelt göra, uppleva och ha kul på vägen istället. Det löser sig ändå.

Jag är novis på detta område. Jag har starka inre röster som säger till mig hur svårt/omöjligt/onaturligt/konstigt/flummigt det är, som jag för tillfället ignorerar och mediterar ändå. I slutändan så är min nya morgonrutin att meditera och sätta en intention för dagen ett superhärligt sätt att börja dagen med mindre tankar och mer känsla. Av och till så kommer dagarna när jag mest känner mig som en elefant med smörade fötter i en porslinsbutik när jag försöker hitta rätt i livet och vägen framåt, men varje bra beslut jag tar för mig själv räknas. Alla hälsosamma val jag gör är en seger! Just idag är min intention att komma ihåg att faktiskt fira varje seger. ❤

Jag mediterar med hjälp av appen Headspace, som har funkat bra för mig. De första 10 dagarna är gratis, sedan kostar det en mindre summa för att få mer. Det är opretentiöst och enkelt, tar upp 10-15 minuter av min morgon och får mig att starta varje dag lite jämnare, lite mer i kroppen. Jag behöver vägledning när jag mediterar, sitter jag bara ner och försöker fritt så tenderar jag att göra precis tvärt om mot syftet, och fullkomligt gå upp i alla tankar och känslor som susar omkring och bli helt utschasad på kuppen. Efter 40 dagar med Headspace (inte riktigt varje dag i rad) så känns det som att det successivt blir lättare att komma in i det och jag känner att jag faktiskt börjar veta lite vad det handlar om.

Testa take ten i Headspace: http://www.headspace.com/?originToken=share10-social&utm_source=share10&utm_medium=social&utm_content=android&utm_campaign=general

Är du som jag en sådan som inte kan meditera, som inte kan sitta stilla och tänka på ingenting bara sådär, så skulle jag rekommendera Headspace eller en dylik app. Och bara gör det ändå!

Stor kram, Annica